hjälp-text

REKLAM

Logga in »

NORGE

norges flagga

Flaggan
Den utgörs av den danska "Dannebrogen" från den danska tiden med ett blått kors insatt i det vita.

Betyg som resmål
norges placering i världen

Fakta
Yta: 323 758 km2 (Sverige 449 964 km2)
Folkmängd: 4,5 milj.
Befolkningstillväxt per år: 0,4 %
Medellivslängd: Män 75 år Kvinnor 81 år
Barn per fertil kvinna: 1,9
Huvudstad: Oslo (500 000)
Språk: norska
Religion: protestantism
Statsskick: monarki
Nationaldag: 17 maj
FN-medlemskap: 1945
Valuta: 1 krone (NOK) = 100 öre
BNP per capita: 31 250 USA-dollar (Sverige 23 750 US-dollar)
Tid: svensk tid
(se även tidszoner »)

Man behöver verkligen inte åka långt för att uppleva en fantastisk natur, med höga berg och djupa dalar. Sällan har jag fått gåshud så många gånger som efter en kurva på vägen i västra Norge, dels för att det kan vara grymt branta kanter, men mest för den fantastiska vyn som dyker upp.
Långa tunnlar genom bergen, slingriga vägar = spännande och läskigt.
Svårt att tälta märkte vi, men det finns hytter att hyra in sig i över natten, ganska så tätt, visserligen blev det ibland långa körningar innan man hittade ett ställe.
Vi körde väl nästan 8-9 timmar om dagen, men på de bergigaste ställena kom man inte mer än 20-30 mil fågelvägen på den tiden.

norge

vatten
OK
OK
prisbild
Dyrt
effektiv flygtid
-
Går att bo i hytter, tälta är svårt i de bergigaste områdena, då måste man hitta campingplatser.
övrigt
vaccination » vilket vaccin behöver du?
tidskillnader » se de olika tidszonerna
klädstorlekar & omräkningstabeller »

Elkontakt


Spänning: 230 Volt
Frekvens: 50 Hertz

Elkontakt typ nr 3 Elkontakt typ nr 6

Se alla elkontakter här »


Valuta



Här kan du enkelt se aktuell valutakurs för NORGE. Knappa in summan och tryck på "visa resultat", eller på "köp" om du vill köpa/boka denna valuta.

Se mer om valutor här »

Vädret just nu

Click for Oslo, Norway Forecast

Solen & Månens upp/nedgång

Click for Oslo, Norway Forecast

[saknas f.t.]

MER OM LANDET NORGE

Norge (nynorska Noreg),
kungarike i Norden, vårt grannland på Skandinaviska halvön. Namnet kommer sannolikt av fornnorska Noregr, Norvegr, ”nordvägen” eller ”landet mot norr”. Till Norge hör också biländerna Svalbard (Spetsbergen, Björnön, Vitön m.fl.) och Jan Mayen i Ishavet samt områden i Antarktis (Dronning Maud Land, Bouvetön, Peter I:s ö). 4,4 milj. inv. Norge är indelat i 19 fylken (län). De största städerna ligger längs kusterna: huvudstaden Oslo, Stavanger som blivit Norges oljecentrum, Bergen samt Trondheim. Tromsø i nordväst kallas ”Porten mot Ishavet”, och ännu längre norrut ligger Hammerfest, betecknad som världens nordligaste stad (70°402 nordlig bredd).
Natur och klimat. Fastlandet sträcker sig ca 1 800 km i sydvästlig–nordöstlig riktning från Lindesnes i Sydnorge till Knivskjellodden i norr (intill Nordkap på Magerøya som vanligen uppges vara Norges och Europas nordligaste punkt). Traditionellt indelas landet i Østlandet, Sørlandet och Vestlandet i den södra delen, Trøndelag kring Trondheimsfjorden samt Nordnorge. Norge är bergigt och landet får sin karaktär av bergskedjornas dramatiska möte med havet. De mäktiga fjällsidorna reser sig brant ur fjordarnas vatten, här och där beslöjade av vattenfallens silverkaskader (t.ex. de berömda Syv søstre vid Geirangerfjorden). Vid foten av fjällbranten löper en kontinentalhylla, den s.k. strandflaten, som delvis når ovan vattenytan och är uppbruten i en mängd öar och skär. Den långa kustlinjen (265 mil) tiodubblas nästan genom de djupt inträngande fjordarna, som vidgats och fördjupats av inlandsisen. Storslagna fjordlandskap utbreder sig från Stavanger och norrut, bl.a. Hardangerfjorden, Sognefjorden, Vestfjorden innanför Lofotens branta ökedja och Varangerfjorden vid gränsen mot Ryssland.
Norge uppfylls av Skandinaviska fjällkedjan och vidsträckta högplatåer, den största är Finnmarksvidda i norr (300–400 m ö.h.). Nordnorge har en del höga fjäll och stora glaciärer, t.ex. Svartisen. Vestlandets mäktiga fjällparti Jotunheimen har landets högsta toppar (Galdhøpiggen 2 469 m och Glittertind 2 452 m). Här ligger också den stora glaciären Jostedalsbreen (415 km2). Jotunheimen inramas av Dovres och Rondanes avrundade massiv i norr och Hardangerviddas högplatå i söder. Viktigast bland Østlandets U-formade dalgångar är Gudbrandsdalen som mynnar i Norges största sjö, Mjøsa. Den längsta floden, Glomma (587 km), rinner ut i Oslofjorden.
Atlantens varma luft- och havsströmmar förs av de förhärskande sydvästvindarna mot Norges kuster som får ta emot stora regnmängder. Landet har ett typiskt kustklimat med små temperaturskillnader mellan sommar och vinter. Det är dock stora kontraster mellan västkusten, som vanligen har isfria hamnar året runt, och det höglänta inlandet med snö och kyla vintertid.
Befolkning. Mellersta och norra Norge hör till de glesast befolkade delarna av Europa. Tre av fyra norrmän bor numera i städer och samhällen, de flesta vid sydöst- och sydvästkusten. Landet har en mycket enhetlig befolkning. I Nordnorge finns en samisk minoritet (ca 30 000) och några tusen finsktalande (kväner). Riksspråket norska förekommer i två former, bokmål (riksmål) som är viktigast och nynorsk (landsmål).
Religion. Det stora flertalet norrmän tillhör den norska statskyrkan som är evangelisk-luthersk. Norge kristnades på 1000-talet genom vikingakungen Olav II; han blev landets nationalhelgon (Olav den helige) och är enligt legenden begravd i Nidarosdomen. Trondheim (Nidaros) blev 1153 säte för ärkebiskopen.
Näringsliv. På 1970-talet började Norge utvinna stora mängder olja och gas i Nordsjön, och inkomsterna växte snabbt. Landet blev en välbärgad oljenation och kunde bygga ut och modernisera sin industri. Traditionellt har den norska ekonomin, liksom den svenska, varit beroende av råvaror som skog, malm (järnmalm, koppar, zink m.m.) och vattenkraft. Bara 3 % av landets yta är odlingsbar, och jordbrukets betydelse minskar hela tiden (andelen sysselsatta är i dag under 5 %). Småbruk med boskapsskötsel är fortfarande vanligast. Havet har spelat en huvudroll för försörjningen, och Norge är också i dag en ledande fiske- och sjöfartsnation. Handelsflottan har dock drabbats av nedskärningar och utflaggning. Fiskeflottan är modern och havsgående, men mycket av fisket sker på bankarna nära kusten. Omkring 90 % går på export av fångsterna (sill, lodda, gråsej samt torsk som torkas till s.k. klippfisk och förr var en stor exportvara till det katolska Europa). Tidigare hade också valfångsten stor betydelse, och den bedrivs fortfarande trots internationellt förbud. Den är kontroversiell, liksom säljakten. På 1970-talet etablerade Norge en 200 sjömil bred fiskezon. Konflikter med andra fiskenationer uppstår i vattnen runt Svalbard som Norge förvaltar (sedan 1920). Oron för att förlora kontrollen över fisket bidrog starkt till det norska motståndet mot EU-anslutning.
Klassiska norska industribranscher är fiskeförädling, järn- och stålverk, trävaru- och verkstadsindustri. Varven har på senare tid inriktat sin produktion på off-shoreutrustning till oljefälten. God tillgång på vattenkraft blev grunden för energikrävande elektrometallurgisk produktion (aluminium och ferrolegeringar) och elektrokemisk industri (konstgödsel). Ledande norska företag är verkstadsföretagen Akergruppen och Kværner, Norske Skogsindustrier, det statliga Statoil samt Norsk Hydro. Norge är på 1990-talet världens tredje största oljeexportör men står utanför OPEC. Oljan utvinns till havs på kontinentalsockeln vid ett fyrtiotal fält (Ekofisk, Frigg, Statfjord, Gullfaks m.fl.). Trollfältet är en stor naturgasreserv. Omkring hälften av fyndigheterna kontrolleras av Statoil; dessutom har norska staten andelar i de utländska bolagens utvinning. Från Nordsjön förs olja och gas i ledningar till Västeuropa. Mycket kapital (till stor del utländskt) har investerats i oljeindustrin med underleverantörer; branschen sysselsätter omkring 80 000 personer, av vilka många arbetar till havs på oljeplattformarna. Oljan svarar för ungefär hälften av exportvärdet. De goda inkomsterna ledde till ett snabbt ekonomiskt uppsving men också till en överhettning i näringslivet, vilket krävde åtstramningar på 1980-talet då oljepriserna föll. Totalt sett har oljan kraftigt förbättrat norrmännens levnadsstandard. Vid mitten av 1990-talet var den norska ekonomin med en obetydlig statsskuld och ett växande budgetöverskott en av Europas starkaste. Huvuddelen av handeln har skett med EFTA (norskt medlemskap 1959) och med EG. Men frågan om Norges anslutning till EG/EU ledde till bittra motsättningar inom befolkningen vid de två folkomröstningarna 1972 och 1994; vid båda tillfällena röstade över 50 % nej till medlemskap (det hårdaste motståndet fanns inom vänster- och landsbygdspartierna).
Norges storslagna fjord- och fjällnatur lockar många turister. Trots den bergiga terrängen är vägnätet väl utbyggt med avancerade bro- och tunnelkonstruktioner. Huvudjärnvägen går från Oslo till Bodø i nordväst. Flygförbindelserna är särskilt viktiga för Nordnorge. Vid Gardermoen utanför Oslo byggs en ny internationell storflygplats. Kustsjöfarten tar hand om både passagerar- och godstrafik. Den berömda Hurtigruten går från Bergen till Kirkenes vid ryska gränsen i nordöst.
Kultur. Norges kultur har i regel knutit an till de ledande europeiska kulturländerna och unionsländerna Danmark och Sverige, men impulserna har omvandlats på ett självständigt och friskt sätt. En fri och stark bondeklass tog vid medeltidens slut över den då nästan utdöda adelns roll som bärare av kulturlivet. Landets naturförhållanden och relativa avskildhet har bidragit till att konservera kulturella särdrag.
Konst och arkitektur. Konsten i Norge har under flera perioder haft betydelse långt utanför landets gränser, särskilt under vikingatiden, äldre medeltiden och 1800- och 1900-talen. Folkkonsten blomstrade under flera århundraden tack vare bönderna som i de isolerade dalgångarna bevarade traditionerna. Landet har också en lång trähustradition som präglat både den folkliga byggnadskulturen och de större städernas villabebyggelse. Gammal fin trähusbebyggelse finns bevarad i gruvstaden Røros (1700- och 1800-tal), nu med på UNESCO:s lista över världsarv.
En specifikt norsk konst möter oss i vikingatidens utsökta djurornamentik på metall och träarbeten (Osebergskeppet). Djurornamentiken, efter hand uppblandad med romanska växtmotiv, upplevde en sen blomstringsperiod i stavkyrkornas portaler (1100- och 1200-talen). De fantasifulla men logiskt konstruerade stavkyrkorna, i bl.a. Urnes, Borgund och Heddal, är Norges största insats inom arkitekturen och en höjdpunkt i utvecklingen av den gamla nordiska stavkonstruktionen. Från 1100-talet blev stenkyrkor vanligare. Förnämligast är de i engelsk-normandisk stil uppförda Mariakirken i Bergen samt Nidarosdomen i Trondheim (1100–1300-talen). Nidarosdomen blev ett konstnärligt centrum för en stor del av Skandinavien. Här finns rika gotiska stenskulpturer. Även den kyrkliga engelskorienterade träskulpturen och målarkonsten blomstrade under 1200-talet med centrum i Bergen. En unik bildvävnad från 1200-talets början är Baldisholtapeten. Bland profana medeltida byggnader märks Håkonshallen i Bergen och delar av Akershus i Oslo. Med digerdödens härjningar från 1349 följde ett tvåhundra år långt avbrott i byggverksamheten. Det kraftiga Rosenkrantztornet i Bergen (1560-talet) är en av de få renässansbyggnaderna. Trähusbyggandet fick en rik utveckling sedan den vattendrivna sågen uppfunnits ca 1500 och husen kunde panelas och utformas efter europeiska stilströmningar. Kända byggnader är t.ex. Stiftsgården i Trondheim (1778), Nordens största träbyggnad, och de spetsgavlade husen på Bryggen i Bergen.
I Gudbrandsdalen växte under 1500- och 1600-talen en folklig bildvävnadskonst i haute-lisse-teknik fram. I dessa bygdearbeten sammansmälte inhemsk bildtradition med nordtyska och flamländska inflytanden till en ornamental och färgglad ytstil. Även under 1700-talet blomstrade folkkonst och konsthantverk med stark lokalbetoning och anknytning till äldre konststilar. En elfenbenssnidare med internationellt rykte var Magnus Berg. På sina håll utvecklades en färgglad, på växtmotiv byggd dekorationskonst i det s.k. rosmåleriet, en motsvarighet till det samtida svenska dalamåleriet.
Arkitekturen efter 1814. Oslo, som blev huvudstad efter befrielsen från Danmark 1814, fick nya offentliga byggnader i nyantik stil, utformade av Hans Linstow som ritade slottet och planlade stråket Karl Johan. På 1890-talet framträdde en nationalromantisk riktning i ”drakstilen”, inspirerad av gammal norsk träbyggnadskonst. Jugendstilen yttrade sig inom arkitekturen särskilt i bruket av vikingatida djurornament. Med Lars Backers restaurang Skansen i Oslo (1927) introducerades den internationella funktionalismen, som fördes vidare av Gudolf Blakstad och Herman Munthe-Kaas. En mer nationellt inspirerad funktionalism lanserades av Knut Knutsen. En framträdande position internationellt har Kjell Lund och Nils Slaatto med både uttrycksfulla och rationella byggnader. Efter modernismen har utvecklingen inom arkitekturen gått mot en anknytning till regional egenart och ett intresse för europeisk, klassisk tradition. Glaset som material har använts flitigt, t.ex. av Niels Torp.
Måleriet efter 1814. Under 1800-talet var måleriet den dominerande konstarten med en utpräglad nationalkänsla. Tack vare landskapsmålaren J.C. Dahl insåg man på 1830-talet stavkyrkornas värde och räddade dem till eftervärlden. Genremålaren Adolph Tidemand och landskapsmålaren Hans Gude tillhörde de ledande inom Düsseldorfskolan. Åttiotalsnaturalismens centralgestalt var Christian Krohg med sin sociala skildring av det moderna samhället. En av Norges största illustratörer var Erik Werenskiold som även inspirerade bl.a. Theodor Kittelsen. Harriet Backer gav nytt liv åt interiör- och genrebilden medan Gerhard Munthe målade gammalnorska sagomotiv. Två särpräglade målare var Halfdan Egedius som gjorde illustrationer till Snorre och Harald Sohlberg som målade stämningar från fjällen. Den franska impressionismen inspirerade koloristerna Thorvald Erichsen och Ludvig Karsten. Edvard Munch var en nyskapare med internationell betydelse: han banade väg för expressionismen i Tyskland och Norden och förnyade grafiken. Hans väggmålningar i Oslo universitet (1910–15) inspirerade till ett livskraftigt muralmåleri från ca 1920, då Matisseeleverna Jean Heiberg, Henrik Sørensen, Axel Revold och Per Krohg bildade skola. Kulmen på deras arbeten var utsmyckningen av Oslo rådhus (1938–50). Efter 1930 radikaliserades måleriet med expressionisten Arne Ekeland. Den originella bildvävaren Hannah Ryggen gjorde en viktig insats för vävkonsten som konstnärligt uttrycksmedel. En särskild insats inom skulpturen gjorde Gustav Vigeland med den väldiga skulpturparken utanför Oslo. Konstnären Odd Nerdrum målar på gamla mästares vis.
Litteratur. Den medeltida norska diktningen hade mycket gemensamt med den isländska; senare kom det danska inflytandet som varade i flera hundra år. Motsättningarna kom att personifieras på 1820-talet i striden mellan den patriotiske Henrik Wergeland och den danskorienterade J.S. Welhaven. Wergelands yngre syster, Camilla Collett, skrev kvinnoromanen Amtmandens døttre (1854–55). Viktiga för det nationella genombrottet var Asbjørnsen och Moes samlingar av Norske folkeeventyr (1841–44). Andra hälften av 1800-talet blev en guldålder för norsk litteratur med dramatikerna Ibsen och Bjørnson som största namn, vidare impressionisten Jonas Lie, realisten Alexander Kielland och romanförfattaren Arne Garborg, som skrev på nynorsk; han var snarast naturalist, liksom Amalie Skram. I nästa generation framträdde flera stora epiker, Knut Hamsun (nobelpris 1920), Sigrid Undset (nobelpris 1928), Olav Duun och – något senare – Johan Falkberget. Andra prosaförfattare som började sin bana under mellankrigstiden var Aksel Sandemose, Sigurd Hoel, Cora Sandel och den glödande antifascisten Nordahl Grieg, vars krigspoesi kom att läsas av hela det norska folket. Efter kriget behandlades ockupationen i romaner av bl.a. Tarjei Vesaas och Johan Borgen. Då kom också realistiska historiska romaner av bl.a. Jens Bjørneboe, men även den sexuellt frispråkiga Sangen om den røde rubin (1956) av Agnar Mykle. En rad kvinnliga författare (Bjørg Vik, Herbjørg Wassmo m.fl.) skildrade kvinnoöden i manssamhället. Samma motiv behandlades av Knut Faldbakken. Under vänstervågen på 1970-talet representerades den samhällsengagerade litteraturen av författare som Dag Solstad och – i viss mån – Kjartan Fløgstad.
Den norska lyriken inleddes på 1600-talet med psalmdiktare som Dorothe Engelbretsdatter i Bergen och Petter Dass, vars skildring av Nordnorge i Nordlands trompet fick en fortsättning i 1800-talets naturlyrik (av Herman Wildenvey, Olaf Bull och Arnulf Øverland). Olav Aukrust skrev på nynorsk. En generation kvinnliga lyriker fick sitt genombrott på 1930-talet, t.ex. Halldis Moren (gift med Vesaas) och Inger Hagerup. Den svenska fyrtiotalismen utövade inflytande på lyriker som Paal Brekke och Gunnar Reiss-Andersen. Jan Erik Vold har en mera vardaglig, underfundig ton.
Film. Enligt en lag 1913 förbjöds enskilda producenter att äga biografer, vilka i stället blev kommunala, och filmindustrin hämmades av att inte kunna plöja ner vinster från visningarna i nya filmer. Norsk Film A/S grundades 1932 av 40 kommuner. Under stumfilmsepoken gjordes mest folkloristisk melodram, men på 1930-talet fick filmerna delvis en mera samhällsskildrande inriktning (t.ex. Tancred Ibsens Fant, 1937). Flera arbetarfilmer gjordes (t.ex. Lenkene brytes, 1938). Under tyska ockupationen producerades mest harmlös underhållningsfilm. Först därefter kunde mera seriösa filmer göras såsom Kampen om atombomben (1947), Den blodiga vägen (1955) och Nio liv (1957). Senare framträdde Anja Breien (Hustrur, 1975), Vibeke Løkkeberg (Løperjenten, 1981) m.fl. kvinnliga filmregissörer. En teknisk förnyare var Ivo Caprino med sina dockfilmer (Flåklypa Grand Prix, 1975). Nils Gaups Vägvisaren (1987) var den första långfilmen på samiska. Kristin Lavransdotter i regi av Liv Ullmann kom 1995.
Musik. De äldsta vittnesbörden om en norsk musik är fyra bronslurar samt melodier från medeltida kristen gudstjänst. Inom folkmusiken är hardangerfiolen särskilt känd.
1380–1814 var Norges musikliv nära förknippat med Danmarks, och det är först efter 1814 man kan tala om en självständig norsk konstmusik. Nationella tonfall finns tidigast i Waldemar Thranes sångspel Fjeldeeventyret (1824) och från 1830-talet hos violinisten Ole Bull. Halfdan Kjerulf komponerade i norsk folkton. På 1840-talet började L.M. Lindeman en systematisk uppteckning av folkmusiken. Från 1860-talet till mitten av 1880-talet inträffade en guldålder med Grieg – norsk musiks internationellt mest berömda namn – och Johan Svendsen. Därefter finns två huvudlinjer, en nationalromantisk med Agathe Backer Grøndahl, Johan Halvorsen, Christian Sinding m.fl., och en internationell med bl.a. den särpräglade Fartein Valen. Den nationella linjen har fullföljts av David Monrad Johansen, Harald Sæverud, Klaus Egge och Geirr Tveitt. Till de senaste decenniernas strömningar har bl.a. Knut Nystedt, Finn Mortensen, Egil Hovland, Sigurd Berge och Arne Nordheim anslutit sig.
Den äldsta orkestern i Norge är Harmonien i Bergen (grundad 1765). Norska artister med världsrykte är bl.a. sångarna Kirsten Flagstad, Aase Nordmo Løvberg och Knut Skram och inom visan Åse Kleveland, violinisten Arve Tellefsen, inom jazzen Arild Andersen, Jon Christensen och Jan Garbarek.
Historia. De äldsta bosättningarna fanns vid kusterna, troligen redan under mellanstenåldern (mesolitisk tid) från ca 9000 f.Kr. Viktiga fynd av bl.a. komsakulturen och andra arktiska kulturer har gjorts vid Altafjorden i Finnmark och av fosnakulturen vid Trondheim; vid Alta finns ett av världens största hällristningsområden. Under yngre stenåldern (neolitisk tid) utvecklades en jordbrukskultur med början i Sydnorge, medan fångstkulturer levde kvar i norr ända in i järnåldern. Vikingatiden (från omkring 800) innebar kraftigt ökade kontakter med omvärlden, vilket rika gravfynd vittnar om, t.ex. skeppsgravarna med Gokstadskeppet och Osebergskeppet. Ett ”norskt Birka” var Kaupang i Oslofjorden (vikingatidens Skiringsal), den främsta norska handelsorten. Under långväga handels- och plundringsfärder till sjöss koloniserade norska vikingar Island, Färöarna, Grönland, Shetlands- och Orkneyöarna, Hebriderna och Normandie, och de grundade småriken på Irland, på ön Man och i Skottland. Från Grönland fortsatte norska vikingar till Nordamerika (se Eriksson, Leif).
Också det norska fastlandet var indelat i lokala riken (fylken) under olika småkungar. Harald Hårfager inledde rikets enande i slutet av 800-talet. Norge stod under långa perioder under danskt styre. Efter en kort självständighet under vikingahövdingen Olav Tryggvason (som besegrades av de danska och svenska kungarna vid Svolder år 1000), kristnades Norge på 1000-talet under Olav Haraldsson (Olav den helige). Med kyrkans stöd fortsatte Olav riksenandet, och han bekämpade danskarna. Men sedan han stupat vid Stiklestad 1030 kom Norge under Knut den stores engelsk-danska vikingavälde. Tronstrider mellan alla de kungasöner som gjorde anspråk på kungakronan (”kongsemner”) skakade Norge fram till senare delen av 1200-talet då centralmakten stärktes under Håkon Håkonsson. Nu ställdes bl.a. Island och Grönland under norsk överhöghet. Handeln utvecklades och tyska köpmän fick speciella rättigheter (Bergen blev senare en ledande hansestad). När norska kungaätten dog ut på manssidan kom svensken Magnus Eriksson 1319 på Norges tron. Från 1380 var Norge i union med Danmark som från 1397 dominerade Kalmarunionen (där också Sverige ingick). Under senmedeltiden upplevde Norge en nedgång. Digerdöden (pesten) härjade landet svårt; de höga dödstalen innebar en halvering av befolkningen. Ekonomiskt stärkte Hansan sitt grepp om Norge, och landet kom i skuggan av de mäktigare grannarna Danmark och Sverige.
Danska tiden (1537–1814). Sedan svenskarna brutit sig ur Kalmarunionen blev Norge, som dittills haft självstyre, ett lydrike under Danmark med danska ämbetsmän och danskt skriftspråk. På 1600-talet förbättrades läget för norrmännen, Hansan upplöstes och norskt skogsbruk och bergsbruk utvecklades. Under den danske kungen Kristian IV nygrundades Oslo som Kristiania 1624 efter en brand (men blev huvudstad först 1814). I dansk-svenska krig förlorades Jämtland-Härjedalen (freden i Brömsebro 1645) och Bohuslän (freden i Roskilde 1658) till Sverige. Politiskt blev Norge dock starkare, från 1660 (då det danska enväldet infördes) formellt likställt med Danmark. Slutet av 1700-talet medförde ett uppsving för handel, sjöfart och fiske. Napoleontidens blockad av hamnarna störde den norska ekonomin men stärkte Norges självständighet eftersom det blev svårare att hålla kontakten med Danmark.
Svensk-norska unionen (1814–1905). Genom freden i Kiel 1814 måste Danmark avträda Norge till Sverige (Island, Grönland och Färöarna förblev dock danska). Men norska nationalister drev fram val av en riksförsamling i Eidsvoll. Där antogs en egen grundlag, den mycket demokratiska Eidsvollsförfattningen (som gav stortinget betydande makt), och den danske tronföljaren Kristian Fredrik valdes till kung för ett oberoende Norge. Det skedde den 17 maj, den dag som med stor entusiasm högtidlighålls som norsk nationaldag; under den första unionstiden försökte Sverige förbjuda firandet. Den svenske tronföljaren Karl Johan (i praktiken regent) höll fast vid anspråken på Norge. Efter ett kortvarigt svensk-norskt krig 1814 tvingades Norge att acceptera unionen med Sverige mot ett svenskt erkännande av den nya norska grundlagen (med smärre ändringar). Under unionstiden tilltog motsättningarna mellan det norska stortinget och de svenska regenterna. Stridigheterna kulminerade med ståthållarstriden (det svenska ståthållarskapet avskaffades 1873) och Oscar II:s konflikt med den norska vänstern. När kungen 1884 tvingades acceptera en norsk liberal regering (venstre, som hade stöd av bönderna) innebar det parlamentarismens genombrott i ett Norge som var avsevärt mycket mindre konservativt än det samtida Sverige. 1887 grundades det norska arbeiderpartiet, och 1898 infördes allmän rösträtt för män i Norge. 1905 stupade unionen till sist formellt på frågan om en egen norsk utrikesförvaltning (eller ett konsulatväsen) vilken Sverige motsatte sig. Stortinget tog detta till förevändning för att upplösa unionen 1905, och efter en folkomröstning blev Norge monarki med Danmarks prins Karl som kung (Håkon VII).
Det självständiga Norge. Under andra hälften av 1800-talet upplevde Norge en industriell utveckling som fortsatte på 1900-talet. Landets handelsflotta hade vuxit till en av världens största. Venstre, som var det ledande partiet, genomförde kvinnlig (och därmed allmän) rösträtt 1913 och viktiga sociala reformer. Norge var neutralt i första världskriget. Landet gick med i NF (Nationernas förbund) 1920 och fick suveränitet över Svalbard (Spetsbergen). Det spritförbud som rått i Norge efter kriget avskaffades efter folkomröstning 1927. Under den världsekonomiska krisen kom bondepartiet till makten 1931, och från 1935 hade arbeiderpartiet under tre decennier regeringsmakten.
Att säkra utskeppningen från Narvik av järnmalm från de svenska malmfälten var av vitalt intresse såväl för Tyskland som för västmakterna under andra världskriget, och båda sidor hade invasionsplaner. Tyskland hann först och började 9 april 1940 ockupera det svagt rustade Norge. Striderna fortsatte till juni, då kungen och regeringen flydde till Storbritannien där en exilregering bildades. I Norge blev Vidkun Quisling, ledaren för det nationalsocialistiska Nasjonal samling, regeringschef under tyskt beskydd 1942. Den hänsynslösa ockupationen under tyske rikskommissarien Terboven krävde stora offer. Terrorn skärptes efter hand (omkring 500 norrmän avrättades, många dog i tyska fängelser, ca 40 000 hamnade i koncentrationsläger, bl.a. Grini i Norge, och ungefär lika många flydde till Sverige). Den norska motståndsrörelsen, hjemmefronten, som samarbetade med exilregeringen i London och delvis var militärt organiserad, slog till med sabotage mot industrier och kommunikationer. Sverige bidrog med humanitär hjälp och utbildning av norska polistrupper men tillät (till 1943) vissa transporter av tyska trupper över sitt territorium (se permittenttrafik). I krigets slutskede härjades Nordnorge svårt av tyska styrkor som retirerade från Finland. Efter Tysklands kapitulation 7 maj 1945 återvände kungafamiljen och regeringen till Oslo. Krigsförbrytare dömdes och avrättades, bland dem Quisling.
Efter kriget övergav Norge neutralitetspolitiken och anslöt sig till Nato 1949. Ekonomin återhämtade sig snabbt, och under arbeiderpartiets mångåriga regeringsinnehav genomfördes en rad socialpolitiska reformer. Från mitten av 1960-talet avlöste borgerliga koalitioner (med bl.a. høyre, kristelig folkeparti, senterpartiet) och arbetarregeringar varandra. Arbeiderpartiets officiella stöd för såväl Nato- som EG-anslutning orsakade viss splittring i partiet. Bland partiets ledande namn märks Einar Gerhardsen, Trygve Bratteli och Gro Harlem Brundtland, Nordens första kvinnliga statsminister. Venstre sprängdes av 1970-talets EG-motsättningar (men kom tillbaka 20 år senare). Senterpartiet vann stort på sitt EU-motstånd och blev 1994 näst största parti men halverades 1997. EU-frågan skärpte de i norsk politik typiska motsättningarna mellan norr (emot EU) och söder (för EU), mellan landsbygdens fiskare och bönder (emot) och stadsbefolkningen i Osloregionen (för). På 1970-talet fick Norge ett par nya partier, sosialistisk venstreparti samt det populistiska fremskrittspartiet som växte snabbt och blev näst största parti i stortingsvalet 1997. Kvinnorepresentationen i norsk politik ökade kraftigt på 1980-talet (arbeiderpartiet, høyre och sentern hade samtidigt kvinnliga partiledare). Torbjørn Jagland (Gro Harlem Brundtlands efterträdare som arbeiderpartiets ledare och som statsminister) avgick efter valet 1997 då partiet inte nådde upp till sitt tidigare resultat (36,9 % 1993). Kristelig folkeparti gick kraftigt framåt och dess ledare Kjell Magne Bondevik fick i uppdrag att bilda regering. 2000 tog en socialdemokratisk minoritetsregering över, ledd av Jens Stoltenberg. Landet är en konstitutionell monarki och har numera även kvinnlig tronföljd. Kung Olav avled 1991 och efterträddes av Harald (V). I internationellt arbete har Norge gamla traditioner med namn som Fridtjof Nansen och Trygve Lie, och i vår tid har norrmän framträtt som medlare i Mellanösternfrågan (Oslosamtalen mellan Israel och PLO) och i Bosnienkriget.

Källa: BSL01


HEM

UPP

Kontakta reseledaren.nu: Kontakt
Om cookies på reseledaren.nu: Cookies
Om reseledaren.nu
Sajtkarta

© Copyright 1997 - 2017 www.reseledaren.nu
Alla rättigheter reserverade, med resevration för fel.


www.reseledaren.nu - världens hemsida!