hjälp-text

REKLAM

Logga in »

SPANIEN - LANZAROTE

spanien_-_lanzarotes flagga

Flaggan
Gult och rött är traditionella spanska färger. Formgivningen går tillbaka till 1785.

Betyg som resmål
spanien_-_lanzarotes placering i världen

Fakta
(Fakta Spanien totalt)
Yta: 505 990 km2 (Sverige 449 964 km2)
Folkmängd: ca 40 miljoner
Befolkningstillväxt per år: 0,1%
Medellivslängd: Män 74,9 år Kvinnor 81,8 år
Barn per fertil kvinna: 1,3
Huvudstad: Madrid
Språk: spanska
Religion: katolicism
Statsskick: monarki
Nationaldag: 12 oktober
FN-medlemskap: 1955
Valuta: Euro (tidigare peseta)
BNP per capita: 13 580 USA-dollar (Sverige 23 750 USA-dollar)
Tid: Sverige - 1 timme
(se även tidszoner »)

Lanzarote

Detta var min första utomlandsresa, jag var här 1988. Det är ett kargt ställe, med mycket vulkaner och lava-landskap.
Vi var till en odling av kaktusar, och där fanns en röd lus på dem som användes till att färga smink med, det var fascinerande (se bild nedan).

Tyvärr så har jag inte så mycket mer personliga saker att berätta om stället, mer än att det var jäkligt blåsigt när vi var här, och det är ju inte speciellt intressant för er att veta. Så håll till godo med det lilla mer som finns här nedan på sidan.

spanien_-_lanzarote

Liten vulkanö utanför kusten

Liten vulkanö utanför kusten


Kaktusar med odling av röda löss

Kaktusar med odling av röda löss


vatten
Köp vatten
Man får se till att maten är ordentligt vällagad och varm, undvik mat som stått framme och blivit ljummen. Man kan äta Trevis eller ta ETEC vaccin om man har en känslig mage.
prisbild
Pruta på priserna i turistbutikerna, halvera priset så blir det mer riktigt.
effektiv flygtid
Stockholm - Lanzarote ca 6 timmar
-
övrigt
Mycket lava och vulkaner här
vaccination » vilket vaccin behöver du?
tidskillnader » se de olika tidszonerna
klädstorlekar & omräkningstabeller »

Elkontakt


Spänning: 220 Volt
Frekvens: 50 Hertz

Elkontakt typ nr 3 Elkontakt typ nr 5 Elkontakt typ nr 12

Se alla elkontakter här »


Valuta



Här kan du enkelt se aktuell valutakurs för SPANIEN - LANZAROTE. Knappa in summan och tryck på "visa resultat", eller på "köp" om du vill köpa/boka denna valuta.

Se mer om valutor här »

Vädret just nu

Click for Lanzarote, Canary Islands Forecast

Solen & Månens upp/nedgång

Click for Lanzarote, Canary Islands Forecast

MER OM LANDET SPANIEN - LANZAROTE

Mer info om Kanarieöarna

Kana_rieöarna,
spanska Islas Cana_rias (efter en hundras som tidigare fanns här, av latin canis, hund),
spansk ögrupp i Atlanten, 100–500 km utanför Afrikas nordvästkust. Den omfattar sju större öar, Tenerife (Teneriffa), Gran Canaria, Lanzarote, Fuerteventura, Gomera, La Palma och Hierro, och sex obebodda öar. De är en autonom region, uppdelad i två provinser. Administrationen har växelvis sitt säte i Santa Cruz på Tenerife och i Las Palmas på Gran Canaria. Öarnas totala yta är 7 273 km2. 1,6 milj. inv.

Öarna är av vulkaniskt ursprung och bergiga. Högsta toppen är Pico de Teide (3 716 m) på Tenerife. Odlingarna ligger till stor del på konstbevattnade terrasser: grönsaker (tomater, avokado), frukt (bananer) och vin (malvasirvinet är berömt). Innan det karibiska sockret nådde Europa var Kanarieöarna en viktig sockerproducent. Fisket är betydelsefullt.

Kanarieöarna var kända under antiken och kallades då ”De lyckliga öarna” (latin Insulae Fortunatae). När spanjorerna inledde sin erövring 1402 fanns en urbefolkning på öarna. Människorna kallades guanches och bodde i grottor. Trots att man grävt upp tusentals gravar bl.a. med balsamerade lik vet man inget bestämt om deras ursprung, och med spanjorernas ankomst utrotades eller assimilerades de; deras arvsanlag för blåögdhet och ljushårighet kan ännu spåras i den spanskdominerade befolkningen. 1495 hade Spanien erövrat alla öarna; de blev en viktig hållpunkt på sjövägen till Latinamerika. I mitten av 1800-talet blev de frihamn, och handeln blomstrade. Santa Cruz och Las Palmas blev efter hand storhamnar.
Turistnäringen, som började med kryssningsresenärer och lungsjuka som behövde en tids konvalescens, byggdes på 1960-talet systematiskt ut för chartertrafiken (det är t.ex. ett av svenskarnas vanligaste turistmål). Den har i dag avgörande ekonomisk betydelse (3 miljoner besökare per år) och har lett till genomgripande förändringar i invånarnas liv.

--------------------------------------------------------------------------------

Massor mer om Spanien

Spanien [officiellt namn Reino de España, kungariket Spanien], monarki i sydvästra Europa, på Pyreneiska halvön. 39,8 milj. inv. Namnet kommer av latinets Hispania, vilket var områdets namn som romersk provins. Till Spanien hör Balearerna (Mallorca, Menorca, Ibiza m.fl.) i Medelhavet och Kanarieöarna i Atlanten. Som en rest av kolonialväldet i Nordafrika finns två enklaver, hamnstäderna Ceuta och Melilla, vilka också Marocko gör anspråk på. Det strategiskt belägna Gibraltar vid inloppet till Medelhavet är brittiskt sedan 1704, och Spanien har inte lyckats återfå kontrollen över detta område. Landets huvudstad Madrid ligger på den centrala högslätten. Stora hamnstäder är Barcelona och Valencia på östkusten, Málaga i söder och Bilbao vid Biscayabukten i norr. Betydande städer med lång historia är Sevilla och Zaragoza. Spanien indelas i 17 regioner, som bygger på historiska landskap och småriken; regionerna är numera autonoma med egna parlament och regeringar och de markerar i allmänhet sitt oberoende gentemot centralregeringen. Katalonien med Barcelona har länge haft en stark ställning och Baskien har sedan äldsta tid försökt hävda sitt oberoende.

Natur och klimat. Pyreneiska halvön är i huvudsak ett höglänt område. Det spanska kärnlandet är den centrala högslätten (mesetan), som i genomsnitt når 700 m höjd. Den karga högplatån omges av randberg och indelas i Gamla Kastilien i norr och det torra, stäppartade Nya Kastilien (eller La Mancha) i söder. Längs franska gränsen löper Pyrenéernas mäktiga kedja; högst når Pico de Aneto, 3 404 m. Här i norr ligger bl.a. furstendömet Andorra, det gamla landskapet Navarra samt Baskien vid Biscayabukten. Längs Atlantkusten i nordväst (Galicien, Asturien) är det också bergigt och längs sydkusten (Andalusien) sträcker sig Sierra Nevada med Pyreneiska halvöns högsta topp, Mulhacén (3 478 m). Spaniens högsta berg är vulkanen Pico de Teide (3 716 m) på Tenerife (Kanarieöarna). Lågland omger de stora floderna Ebro i nordöst samt Guadalquivir i söder med ett stort sumpigt delta (nationalpark med fågelreservat). Tajo (portugisiska Tejo) och Duero flyter västerut genom Portugal till Atlanten. Den spanska sydkusten (Costa del sol) är flack och sandig, nordöstkusten (Katalonien) i regel klippig och brant (Costa brava). Liksom Balearerna och Kanarieöarna har dessa områden exploaterats hårt för turismen.

Atlantkusten i norr är regnrik. Centralplatån har heta, torra somrar och kalla vintrar, medan sydkustens medelhavsklimat ger behagligt milda vintrar. Hedar och stäppartad vegetation dominerar på högplatån, bergstrakterna i norr har barrskog samt bl.a. bok och ek och i söder finns buskvegetation (macchia) och pinje, korkek, lager m.m. Olivträd och palmer har planterats in. Vid Elche (söder om Alicante) finns Europas största palmskog (dadelpalm). Djurvärlden liknar det övriga Europas. I bergen i norr finns gems, stenbock och (sällsynt) varg och björn. Vildsvin och kronhjort förekommer också. Fågellivet är rikt och många nordliga arter övervintrar i Spaniens våtmarker.

Befolkning. Landet är ojämnt befolkat med koncentration längs kusterna, på flodslätterna och runt Madrid. I övrigt är det glest mellan samhällena och stora områden i det inre är avfolkningsbygder. Spanjorerna har genom historien varit ett folk av utvandrare. Många gav sig av till kolonierna i Syd- och Mellanamerika och i modern tid har det gått en ström av gästarbetare till bl.a. Frankrike och Tyskland. Numera kommer en hel del illegala invandrare till Spanien från Nordafrika.

Pyreneiska (Iberiska) halvön beboddes ursprungligen av iberiska stammar och blev senare ett genomgångsland. Här har kelter, kartager, romare, germaner och araber satt sina spår och märkliga blandkulturer uppstått, främst den moriska (spansk-arabiska). En romsk minoritet, känd för sin rika kultur, lever framför allt i Andalucien.

Språk och religion. Spaniens etniska regioner och historiska småriken speglas i dagens mångfald av språk och kulturmönster. Redan under medeltiden spelade kastilianerna på högslätten en dominerande roll och kastilianska blev det spanska riksspråket. Det talas i dag av mer än 70 % av landets invånare. I flera områden har det regionala språket officiell ställning vid sidan av spanskan; det gäller bl.a. katalanskan, galiciskan och baskiskan.

Den katolska kyrkan, som mer än 80 % av invånarna tillhör, har betytt mycket för den spanska nationalkänslan. De kristna återtog Spanien från araberna (reconquista) och såväl muslimer som judar fördrevs ur landet (på 1570-talet). Starka katolska rörelser, t.ex. lekmannaorden Opus Dei stödde Francos diktatur. Statskyrkan avskaffades i 1930-talets republik och på nytt efter Francotiden 1978. Landet fick religionsfrihet 1967.

Näringsliv. Som gammaldags jordbruksland släpade Spanien långt efter det övriga Västeuropa och isoleringen under Francodiktaturen hämmade utvecklingen. Önskan att komma ikapp industriländerna var stark och med inträdet i EG skedde under 1980-talets slut en drastisk omsvängning. Jordbruk och industri moderniserades med hjälp av utländskt kapital och ekonomin sköt fart och växte snabbast i Västeuropa. Ett stort problem är dock den redan tidigare höga arbetslösheten som till följd av rationaliseringar i produktionen ökat ännu mera (i Andalusien bortåt 30 %). Många spanjorer lever av svart arbete i den informella ekonomin. Landet har en socialistisk och en kommunistisk fackföreningsrörelse, men de har minskat i betydelse.

Jordbrukets andel av ekonomin minskar trots konstbevattning och ökad mekanisering. I söder odlas jorden extensivt på storgods (s.k. latifundios). I norr är jordbruksmarken uppdelad på ett stort antal småbruk (minifundios), som knappast är bärkraftiga. Spanien är en av världens ledande producenter av citrusfrukter, oliver och olivolja. Viktiga exportprodukter är också vin (t.ex. sherry från Jerez i Andalusien och riojaviner från Ebros dalgång) och grönsaker. Man odlar spannmål, främst vete på norra högslätten, samt sockerrör, bomull m.m. Boskapsuppfödning är viktig; får hålls i de torra områdena. Spanien är en av EU:s stora fiskenationer och främst fångas sardiner, tonfisk och torsk. De viktigaste fiskehamnarna finns i nordväst (Vigo, La Coruña). I Spanien, liksom i andra Medelhavsländer har skogen skövlats, men genom nyplanteringar hoppas man förbättra skogsbruket. Landet är mineralrikt. I nordväst finns järnmalm och stenkol och på högplatån har kvicksilver brutits sedan romartiden. Det finns också bl.a. koppar, zink, bly, wolfram och antimon och man har börjat utvinna olja och naturgas. Vattenkraften har kompletterats med värme- och kärnkraftverk. Den snabba industriella tillväxten har särskilt gynnat nord- och östkusten och storstadsområdena (Bilbao, Barcelona, Madrid) men man försöker sprida produktionen. Traditionella branscher är livsmedel samt textil- och lädervaror (de senare har mött hård konkurrens från asiatiska länder). Järn- och stålindustrin har skurits ned till följd av stålkrisen i världen, men verkstadsproduktion (varv, bilfabriker) och kemisk tillverkning har haft goda tider. Kommunikationssystemen byggs ut med stöd av EU. Järnvägsförbindelserna med resten av Europa försvåras av att Spanien har bredare spårvidd än andra länder. Det statliga flygbolaget heter Iberia. Spanien har goda inkomster av 50–60 miljoner utländska besökare per år. Berömd är påskveckan (semana santa) i Sevilla med religiösa festligheter (fiesta) och vårmarknad (feria), liksom den årliga tjurrusningen i Pamplona. 1992 hölls världsutställning i Sevilla (tillägnad Columbus) och Barcelona var samma år arena för de olympiska sommarspelen.

Spanien handlar mest med länder i Västeuropa. Importen har vuxit efter inträdet i EU, vilket gett stora underskott i handelsbalansen. Växande budgetunderskott, hög inflation och höga räntor drev fram en kraftig devalvering 1992.

Kultur. Spaniens historia och kultur går tillbaka på två perioder av betydande utländskt inflytande, den romerska och den arabiska.

Konst och arkitektur. De äldsta mästerverken i spansk konst är grottmålningarna i Altamira. En inhemsk konsttradition kan spåras tillbaka till den västgotiska tiden, som på 400-talet följde på romarnas herravälde; under denna tid restes byggnader med hästskobågar, ribbförsedda tunnvalv och utvändiga strävpelare. De under 700-talet invaderande araberna (morerna) förde med sig den islamiska byggnadskonsten. Många storslagna byggnader restes i Andalusien, bl.a. moskén i Córdoba och palatset Alhambra i Granada, och ornamentiken kom att påverka den kristna konsten (se vidare islamisk konst). I landets nordliga delar fick kontakten med andra europeiska länder betydelse för den romanska konsten. Den mäktiga katedralen i Santiago de Compostela (påbörjad ca 1075), med aposteln Jakobs grav, blev en viktig knutpunkt på pilgrimsvägarna. Här utvecklades också en expressiv bildhuggarkonst. Den spanska gotikens katedraler fick väldiga dimensioner, som i bl.a. Burgos, León, Toledo och Sevilla – en av kristenhetens största kyrkor. Kyrkornas utsmyckning fick ofta extrema mått: ’’altarskåpen’’ är kompositioner som täcker hela kormuren. En blandstil av arabiskt och västerländskt var den s.k. mudéjarstilen, som fick stor betydelse för konstutvecklingen. Arkitekturen präglades under 1500-talet av den rikt ornerade platereskstilen. Därefter blev arkitekturen under 1500-talet allt strängare, kulminerande i det av Herrera uppförda slottet Escorial (1584).

Det spanska måleriets guldålder var barocken under 1600-talet då konsten präglades av allvar, saklighet och mystik. De främsta konstnärerna var El Greco, med ett inträngande religiöst måleri, vidare Ribera, Zurbarán, Murillo, Herrera och ett av målarkonstens stora namn, den fint psykologiserande Velázquez, vars ljus- och valörmåleri fick stor betydelse för bl.a. impressionismen. Skulpturen gav expressiva uttryck åt en djup fromhet, ofta i polykroma träskulpturer, som t.ex. Fernández verk.

Inom arkitekturen uppkom vid 1700-talets början en nationell variant av barocken, kallad churriguereskstil, utmärkt av en överflödande rik plastisk ornering (högkoret i Toledo-katedralen). Mot denna stil ställdes en sobrare ’’plattstil’’ (Santiagokatedralens västfasad).

Mot slutet av 1700-talet dominerades måleriet av Goya, som med inträngande porträtt, realistiska samtidsbilder och mystiska fantasimotiv hörde till Europas främsta målare och grafiker.

Kring sekelskiftet 1900 förenade Gaudí i Barcelona gotik, barock och jugend i byggnadsverk som närmar sig fantasteriet. De första spanska modernisterna med avgörande inverkan på målarkonstens utveckling var verksamma utanför landets gränser, i Paris: kubisterna Picasso och Gris, surrealisterna Dalí och Miró. Bland yngre bildkonstnärer märks särskilt Tàpies. Efter fascismens fall utvecklades modernismen inom arkitekturen och många namn har blivit internationellt betydelsefulla, som Moneo, Bofill och Calatrava.

Litteratur. De första litterära verken på kastilianska, det som skulle bli ett spanskt riksspråk, är från 1100-talet, t.ex. episka dikter om hjälten Cid. En unik spansk diktart är romancen, en form av ballad som hämtat element från provensalsk, arabisk och italiensk diktning. Den främste poeten på 1300-talet var satirikern Juan Ruiz, på 1400-talet Jorge Manrique.

1500- och 1600-talen betraktas som en guldålder i spansk litteratur inte minst på prosans område, inledd med Fernando de Rojas dramadialog Celestina (1502) med sin realistiska skildring av småfolkets liv. Sedan kom pikareskromanen Lazarillo de Tormes (1554). Riddarromanen åtnjöt stor popularitet, alltför stor ansåg Cervantes som skrev satiren om Don Quijote, som blev ett av världslitteraturens mest lästa mästerverk. Tiden hade också sina religösa mystiker såsom Juan de la Cruz (Johannes av Korset) och Teresa av Ávila. Luís de Góngora skapade en spansk variant av lärd och bildrik barockpoesi (gongorismen).

Sedan följde halvtannat århundrade av fransk kulturdominans. Det spanska kolonialväldets definitiva sammanbrott 1898 gav upphov till en litterär uppgörelse med stormaktstiden av en grupp författare som kallade sig generación del 1898. Dit hörde Pío Baroja, Miguel de Unamuno och R.M. del Valle-Inclán. Några decennier senare framträdde ännu en fin årgång diktare i generación del 1927 med bl.a. Federico García Lorca, Vicente Aleixandre (nobelpristagare 1977), Rafael Alberti m.fl. Ett stort inflytande på dessa grupper hade Juan Ramón Jiménez (nobelpristagare 1956) med sin subtila poesi.

Som så många andra författare måste Jiménez lämna Spanien 1936, då inbördeskriget bröt ut; några blev dess direkta offer, t.ex. García Lorca som arkebuserades av falangisterna. En spansk exillitteratur utvecklades (av bl.a. Arturo Barea och Jorge Semprún, vilken skriver på franska) medan den litterära tystnaden bredde ut sig inne i landet. Vissa försök att bryta denna tystnad gjordes av t.ex. C.J. Cela (nobelpristagare 1989) med romanen La familia de Pascual Duarte (1942), Carmen Laforet och Miguel Delibes. I en senare generation författare märks Ana María Matute och bröderna Juan och Luis Goytisolo.

Teater. Den spanska teatern var under medeltiden starkt knuten till kyrkan, innan den efter hand flyttade ut på marknadstorgen. Som den ’’spanska teaterns fader’’ betraktas Juan del Encina, som i början av 1500-talet skrev framför allt religiösa pjäser. Under den litterära guldåldern fullföljde och fördjupade Calderón denna sakrala linje, medan den synnerligen produktive Lope de Vega nästan ensam svarade för det världsliga renässansdramat. En efterföljare till honom var Tirso de Molina. På 1900-talet fick den borgerliga dramatiken framstående företrädare i två nobelpristagare, José Echegaray (1904) och Jacinto Benavente (1922), innan García Lorca intog scenen med sina dovt obevekliga men samtidigt poetiska tragedier, vilka alltjämt spelas världen över.

Film. Den spanska filmen fick under Francotiden kämpa med en sträng censur. Spelfilmen fick något av ett genombrott på 1960-talet med regissörer som Carlos Saura, som i förtäckt form skildrade inbördeskrigets och förtryckets psykologiska följder i filmer som La Caza (1966). Buñuel hade fått göra Viridiana 1961, men den togs ner från repertoaren genast efter premiären, då den ansågs hädisk. Efter Francos död avskaffades censurmyndigheten (1977) och görs ca 50 filmer om året. En internationellt känd filmskapare är den fantasifullt provokative Pedro Almodóvar med filmer som Kärlekens matadorer (1986).

Dans. Spanien har en rik folkdanskultur, omtalad redan under romartiden. Den fick näring och impulser av alla de folk som vandrade in i landet (romer, araber, senare även italienare och fransmän). Dansen fick en framskjuten plats i dramat, samtidigt som den utvecklades i olika lokala former såsom jota och sardana. En specialitet med främst romskt ursprung är flamenco; dansgrupper, bildade kring en mästare, har blivit internationellt kända genom turnéer, och dansformen har spridit sig till andra länder. En framstående koreograf är Antonio Gades. Den klassiska baletten fick sitt nationella hem mot slutet av 70-talet då Compañía Nacional de Danza grundades.

Musik. Spaniens folkmusik är mycket sammansatt på grund av landets heterogena befolkning. De vanligaste formerna, flamencon och fandangon, är relativt unga men har nått stor spridning på den äldre, oackompanjerade och enstämmiga, sångens bekostnad.

I klostret Santiago de Compostela fanns ett betydande centrum för flerstämmig sång under 1100-talet. På 1400- och 1500-talen blomstrade den profana sången och kyrkomusiken hade betydande representanter i Cristóbal de Morales och Tomás Luis de Victoria. Operan kom i form av ett sångspel (zarzuela), men dominerades på 1700-talet av italienska inflytanden. Vicente Martín y Soler blev känd inom den italienska operan. Början av 1800-talet var en blomstringstid för gitarren och virtuosen Fernando Sor dick avgörande betydelse för det klassiska gitarrspelet. Mot slutet av seklet förnyades den spanska musiken genom nationella strömningar. Den nya stilen, med folkmusikaliska tonfall och impressionistisk kolorit, är fullt utbildad kring 1900 hos Isaac Albéniz, Enrique Granados och Manuel de Falla – den mest betydande spanske tonsättaren i modern tid – och i en yngre generation Joaquín Rodrigo. Från 1910-talet gav Andrès Segovia gitarren en renässans och utvidgade dess repertoar.

Historia. Pyreneiska halvöns första kända folk var ibererna. Norrifrån invandrade kelter och från östra Medelhavet kom handelsfolk, fenicier och greker som anlade kolonier vid östkusten. Kartago införlivade området med sitt välde men hejdades av romarna. Efter andra puniska kriget ca 200 f.Kr. blev halvön den romerska provinsen Hispania. Under folkvandringarna på 400-talet trängde germaner (sveber, alaner och vandaler) ner på halvön som sedan ingick i västgotiska riket (med Toledo som huvudstad) och som kristnades på 500-talet. År 711 gick araberna över Gibraltar sund från Nordafrika och intog på kort tid en stor del av halvön. Mindre områden i norr hölls av de kristna, bl.a. det katalanska området i nordost, som stod under frankiskt inflytande. Baskerna lyckades bevara sin egenart i ett område i norr vid Biscayabukten. Morerna upprättade det mäktiga kalifatet i Córdoba, det muslimska välde som kallades al-Andalus. Det hade sin storhetstid på 900-talet och spelade en unik roll som förmedlare av vetenskap och kultur från antikens värld och den rika arabiska kulturkretsen. En kulturell högborg var länge staden Toledo.

Det katolska Spanien. Den kristna återerövringen av halvön (reconquista) inleddes från kristna småriken i norr och blev ett korståg i intoleransens tecken med svår förföljelse av judar och morer. Portugal frigjorde sig från araberna på 1100-talet, och mot slutet av 1200-talet hade morerna jagats bort från större delen av halvön. Det kungliga enväldet i Spanien utövades i strängt katolsk anda med inkvisitionen som stöd. Sedan Ferdinand och Isabella genom giftermål förenat sina riken (Aragonien och Kastilien) kunde det enade Spanien 1492 krossa Granada, det sista moriska fästet i söder. Det spanska kungaparet stödde Columbus upptäckts- och kolonisationsfärder västerut över havet. Hans ankomst under spansk flagg till Nya världen lade grunden till vinstgivande besittningar i Syd- och Centralamerika och därmed till Spaniens stormaktsställning. Brasilien blev dock portugisiskt, och genom påvens förmedling reglerades 1494 Spaniens och Portugals koloniala intresseområden i världen (fördraget i Tordesillas).

Under Karl V av Habsburg, tysk-romersk kejsare och spansk kung, och dennes son Filip II blev Spanien Europas ledande stat. Den omfattade nu också Portugal (som annekterades 1580), Nederländerna, södra Italien (med Sicilien) samt kolonier i Amerika och Asien (Filippinerna) och hade blivit en världsmakt inom vars gränser ’’solen aldrig gick ner’’. Från kolonierna i Nya världen strömmade väldiga rikedomar, främst silver och guld, till moderlandet som slösade stora summor på lyxkonsumtion. Även kulturellt blev 1500- och 1600-talen Spaniens lysande guldålder. Landets nedgång inleddes mot slutet av 1500-talet med flera krig i Europa: nederländska frihetskriget och den ’’oövervinneliga’’ spanska armadans förlust 1588 mot den konkurrerande sjömakten England. Portugal gjorde sig åter fritt, och Nederländernas oberoende erkändes på 1640-talet. När de spanska habsburgarna dog ut år 1700 hade Spanien reducerats till en andrarangsmakt. Spanska tronföljdskriget (1701–14) berövade Spanien alla dess europeiska lydländer (freden i Utrecht), och efter kriget kom huset Bourbon (genom Filip av Anjou) på den spanska tronen. Spanien ockuperades 1807 av Napoleon, som gjorde sin bror till spansk kung. Men efter ett blodigt gerillakrig frigjorde sig spanjorerna med brittisk hjälp. Inrikespolitiskt skakades Spanien under 1800-talet av tronstrider (carlistupproren) och motsättningar mellan liberaler och konservativa. Under samma tid gick kolonierna förlorade, först de amerikanska 1810–25 och mot århundradets slut även Filippinerna, Puerto Rico och Cuba (spansk-amerikanska kriget 1898).

Spanien på 1900-talet. Ekonomisk stagnation och sociala spänningar ledde till att general Miguel Primo de Rivera 1923–30 kunde fungera som diktator med kungens (Alfonso XIII:s) samtycke. Efter valframgångar för republikanerna abdikerade kungen 1931 och republik infördes (en första republik, utropad 1873, varade bara ett år). Den sociala och politiska oron i landet tilltog under 1900-talet. En ’’folkfrontsregering’’ (socialister, kommunister), som kom till makten 1936, klarade inte att upprätthålla den parlamentariska demokratin. Från högerhåll inleddes en militär resning under general Francisco Franco. I det blodiga och uppslitande spanska inbördeskriget 1936–39 segrade Francos nationaliststyrkor (högern) över regeringssidan (republikanerna, dvs vänstern). Som landets generalissimo (högste militäre befälhavare) och caudillo (ledare) formade Franco en diktatorisk regim, stödd på militären, fascistpartiet Falangen, storgodsägarna och katolska kyrkan. I andra världskriget hade Spanien förhållit sig neutralt trots frändskapen med Nazityskland och det facistiska Italien. Formellt återinfördes monarkin 1947 och vid Francos död 1975 placerades Juan Carlos på den spanska tronen (han hade utsetts till tronföljare av Franco, tillhörde bourbonerna och var sonson till Alfonso XIII). Juan Carlos bidrog verksamt till landets demokratisering. Politiska partier blev åter tillåtna och genom en ny författning 1978 blev Spanien en parlamentarisk monarki med tvåkammarparlament (cortes). Ett reaktionärt kuppförsök 1981, som inleddes dramatiskt i själva parlamentet, slogs ned efter ingripande av monarken.

Socialisterna (PSOE) under Felipe González styrde landet 1982–96 och kritiserades efter hand för maktfullkomlighet och korruption. De arbetade dock framgångsrikt för att det nya icke-auktoritära Spanien skulle accepteras och kvalificera sig för det europeiska samarbetet. Ekonomin utvecklades starkt, 1982 kom landet med i Nato (amerikanska baser hade funnits i landet sedan 1953) och 1986 blev Spanien medlem i EG (EU). Socialisterna gav regionerna, främst Katalonien och Baskien, ökat självstyre. De baskiska nationalisterna (se ETA) hade bekämpat Francoregimen. Rörelsens militära gren fortsatte nu sin kamp för Baskiens oberoende med mord, bombattacker och annan terror också mot den demokratiska regeringen. När myndigheterna försökte krossa rörelsen, anklagades regeringen för att stå bakom hemliga dödspatruller. 1996 bildades en borgerlig minoritetsregering av det konservativa folkpartiet, Partido Popular (PP), under José Maria Aznar. Partiet lyckades förstärka sin ställning vid valet 2000 då kommunisterna gick kraftigt tillbaka.

Källa: BSL01


HEM

UPP

Kontakta reseledaren.nu: Kontakt
Om cookies på reseledaren.nu: Cookies
Om reseledaren.nu
Sajtkarta

© Copyright 1997 - 2017 www.reseledaren.nu
Alla rättigheter reserverade, med resevration för fel.


www.reseledaren.nu - världens hemsida!